När man diskuterar vår verksamhet tänker man ofta på det använda kärnbränslet. Men det är bara en liten del av den totala mängden avfall. Skyddskläder, rivningsavfall, utbytta reaktordelar och restprodukter från sjukvård, forskning och industri är andra exempel på radioaktivt avfall som måste tas om hand. Graden av radioaktivitet avgör hur avfallet hanteras.
Avfall från drift
Driftavfallet utgör 85 procent av allt kärnavfall. Merparten handlar om låg- och medelaktivt avfall, som kräver isolering i minst 500 år. Det lågaktiva avfallet behöver ingen strålskärmning. Det kan därför transporteras och förvaras i vanliga containrar av stålplåt. Det medelaktiva avfallet måste däremot strålskärmas och gjutas in i behållare av betong eller stål vid kärnkraftverken.
Avfall från rivning
När kärnkraftverken rivs ger det upphov till stora mängder metallskrot och betongrester. Merparten är, precis som driftavfallet, låg- och medelaktivt. Vissa delar av rivningsavfallet, exempelvis reaktorstavar och andra härdkomponenter, klassas som långlivat och måste isoleras under tusentals år.
Använt kärnbränsle
Den minsta, men farligaste, delen av den totala avfallsmängden består av använt kärnbränsle. Det måste strålskärmas och kylas under all hantering, transport och förvaring. Några decimeter stål eller några meter vatten skyddar mot strålningen. Använt kärnbränsle måste isoleras i minst 100 000 år. Det finns en samsyn, nationellt och internationellt, om att geologisk slutförvaring är den bästa lösningen.